Fail

Eftersom mycket av min bloggenergi för närvarande tas upp av den processdagbok jag skriver på http://kumulativ.blogspot.com/, så blir det inte så mycket här.
Tänkte däremot dela med mig av några fler misslyckade försök att ta i hand lagom till helgen. Det är inte alltid så lätt att kommunicera.

Gordon Brown ger inte.


Alltså får han inte.


OBS! Säng volymen.


Lätt hänt.

Sviter av måsen

(Soundtrack till detta inlägg: Coldplay – Life In Technicolor ii)


Efter att ha funderat kring mitt val av personlig sak, som beskrivs i föregående inlägg, kom jag att tänka på en av mina ungdomsfavoriter, boken Jonathan Livingston Seagull skriven av Richard Bach.

Kortfattat handlar boken om en mås som känner att det vanliga måslivet inte är tillräckligt. Jonathan vill utmana sig själv och lära sig konstflyga och flyga snabbare än vad måsar "bör" göra. Trots otaliga uppmaningar om att sluta och vara nöjd med att äta, flyga och sova så kan han inte släppa sin idé om att måsar kan vara något mer än måssamhällets konventionella måsstereotyp.
Det går så långt att hans medmåsar tycker att han är farlig och har dåligt inflytande på gruppen och han blir utfryst.

Mer än så kan jag nog inte avslöja utan att ta udden av boken, vilken jag verkligen rekommenderar alla att läsa.

Hur som helst så gör Jonathan Livingstone uppror mot sin "natur" och sina gruppnormer genom fart och våghalsighet. När jag jämförde mina nuvarande funderingar så tänkte jag först att farten som frigörelse inte gick att applicera på min egen situation. Men upproret och känslan av att det finns något annat, ett altenativ kändes ändå relevant och det är ju bokens kärna.



(Följande funderingar är lite normerande, och jag har inte belägg för antaganden om att samhället är si eller så, utan det är baserat på min egen, personliga upplevelse.)

För mig är långsamheten ett slags uppror och det som jag värnar om i min- och i människors vardag.
Det är dock svårt att förhålla sig till långsamheten. Hastighet och producerande effektivitet kan de flesta relatera till och även om det som produceras är okonventionellt så är en produkt något konkret som man kan ta ställning till.

Jag tror att det kan vara svårt att ta ställning till långsamhet, speciellt i dagens moderna samhälle. Därför tycker jag att den är vår tids revolution.


Jag vill inte ha ett långsammare bredband.
Jag vill inte ha färre tv kanaler.
Jag vill inte att bilarna skall gå långsammare, även om jag vill ha färre bilar överlag och främst i städer.
Jag tycker inte att det var bättre förr, inte bara för att jag inte levt så länge i det "förra" och inte kan säga om det var bättre eller sämre.
Jag tycker att smartphones är fantastiska saker och skall skaffa en inom en snar framtid.
Jag tycker att det finns mycket skoj i samhället och gillar att gå in på seven-eleven och få en dosa snus snabbt.

MEN..

Jag tycker att det finns för lite tid till eftertanke mellan jobb/studier/umgänge/träning/tv/dator och sömn.
Jag tycker att det bästa man kan ge en annan människa är odelad och fokuserad uppmärksamhet.
Jag tycker att uppmärksamhet och lyssnande skall få ta den tid som krävs
Jag tycker att långsamhet blir allt mer sällsynt i dagens samhälle, trots att vi har möjligheter att göra mindre så upplever jag att vi istället klämmer in mer och mer...
Jag upplever att "ta det lugnt" kan bli något som kläms in i det annars så fullspäckade schemat och på så vis blir ännu en stress.
Jag är inget stort fan av kristendomen, men "tänk på vilodagen så att du helgar den" är ändå ett väldigt bra bud! (Även om det i senare översättningen är sabbatsdagen...)

Att det sedan finns flera anledningar till denna aktivitetshetshets, både historiska och nutida är något som jag får be att ta upp vid ett senare tillfälle...

Disney's förbannelse

(Soundtrack till detta inlägg: The Rolling Stones – Gimme Shelter)


Igår satt jag i en ring med människor. Det var introduktion till en ny kurs. Vi hade alla valt en pryl från konstiga skräpprylar som fanns i den lokal vi befann oss i. Meningen var att prylen skulle representera vår person och det skulle bli ett mer lättsamt sätt att presentera sig själv.

Jag valde en liten plastmås.

Den saknade ett ben och mekaniken som förmodligen skulle göra att benen kunde sprattla fungerade inte. Men den hade armarna/vingarna bakom nacken och såg avslappnad och nöjd ut.

Efter att ha suttit och klämt lite på den kom jag på att det var måsen ifrån en känd Disneyfilm. Just den film som fick mig att under flera år ogilla Disney för att det blev glättigt och smörigt, men det är en annan historia.

 
När jag presenterade mig själv och mitt val av pryl så sade jag att jag valt måsen för att jag gillar att lata mig, gillar att koppla av, men att jag också med detta kan känna mig lite handikappad i förhållande till samhällets norm av effektivitet. Alltså en lite smärtsam medvetenhet om att jag saknar ett ben och inte kan röra mig så snabbt. Dock kan måsen flyga när det behövs.

När jag sade att mekaniken på måsen inte fungerade och att även detta var något som jag kopplade till avsaknad av fart och effektivitet sade kursledaren; "Nej, den verkar ju inte fungera på nåt sätt..." med en ton som att detta var det viktigaste. Att det var en trasig leksak som inte fungerade.

Lite stött och med en känsla av att min poäng med att måsen hade en nöjd uppsyn gått förlorad gjorde jag en eftersläng i sista stund innan ordet gick över till nästa talare:

"Men han ser nöjd ut ändå! Han är nöjd ÄNDÅ!"