Igår satt jag i en ring med människor. Det var introduktion till en ny kurs. Vi hade alla valt en pryl från konstiga skräpprylar som fanns i den lokal vi befann oss i. Meningen var att prylen skulle representera vår person och det skulle bli ett mer lättsamt sätt att presentera sig själv.
Jag valde en liten plastmås.
Den saknade ett ben och mekaniken som förmodligen skulle göra att benen kunde sprattla fungerade inte. Men den hade armarna/vingarna bakom nacken och såg avslappnad och nöjd ut.
Efter att ha suttit och klämt lite på den kom jag på att det var måsen ifrån en känd Disneyfilm. Just den film som fick mig att under flera år ogilla Disney för att det blev glättigt och smörigt, men det är en annan historia.
När jag presenterade mig själv och mitt val av pryl så sade jag att jag valt måsen för att jag gillar att lata mig, gillar att koppla av, men att jag också med detta kan känna mig lite handikappad i förhållande till samhällets norm av effektivitet. Alltså en lite smärtsam medvetenhet om att jag saknar ett ben och inte kan röra mig så snabbt. Dock kan måsen flyga när det behövs.
När jag sade att mekaniken på måsen inte fungerade och att även detta var något som jag kopplade till avsaknad av fart och effektivitet sade kursledaren; "Nej, den verkar ju inte fungera på nåt sätt..." med en ton som att detta var det viktigaste. Att det var en trasig leksak som inte fungerade.
Lite stött och med en känsla av att min poäng med att måsen hade en nöjd uppsyn gått förlorad gjorde jag en eftersläng i sista stund innan ordet gick över till nästa talare:
"Men han ser nöjd ut ändå! Han är nöjd ÄNDÅ!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar